Förvillelser

Det var en av de sista dagarna i april, en orolig dag med hafsblå himmel och stora seglande molnflockar, en nyckfullt leende dag med sol och mulet i hastig växling och med skarpa vindilar österifrån, från skären, från havet. Klockorna i Jakob sjöngo och dånade, det var en gammal diktare som begrovs.

Det var Johannes Hall, en högväxt, mörklagd ung man, sex eller sju år äldre än Tomas Weber. Han hade icke någon egentlig sysselsättning, men det behövde han heller icke, ty han hade för en tid sedan helt oförmodat fått ett rätt betydligt arv.

Det var en av dessa underligt tysta och förstämda stockholmska vårkvällar, då kaféernas alla orkestrar förstummats på ett ögonblick, som på en vink av någon dold taktpinne, och flanörernas ström med ens runnit ut och blivit borta i sidogator och portiker.

En ung herre i mörkblå vårrock och röda handskar kom ut ur en butik vid Arsenalsgatan. Handskarna voro alldeles nya, han hade just köpt dem i butiken. Han var helt ung, knappast tjugu år.
Hennes nakenhet lyste ur mörkret. Kring hennes grönaktigt vita kropp ringlade en tjock och fjällig orm. Hal och kall smög den sig fram mellan hennes brett utspärrade ben, vred sig upp över skuldrorna och snodde sig i en fet och glänsande ring om hennes hals.

Tomas tog vägen genom Brunkebergstunneln. Ända längst in i jordens innandöme, där lyktornas sken flackade rostgult över slemmiga och rinnande väggar, förföljde honom lurens hungriga rytande.
Han gick Hamngatan rakt fram och vek av in på Västra Trädgårdsgatan för att undvika de stora, larmande stråkvägarna. Likt en brottsling, som varje ögonblick kunde vänta att bli gripen och släpad i fängelse, smög han sig fram tätt intill murarna av de gamla släta, grå aristokrathusen. Till vänster låg Jakobs kyrkogård, tyst och tom, vit av den nyfallna snön.

En ung herre i mörkblå vårrock och röda handskar kom ut ur en butik vid Arsenalsgatan. Handskarna voro alldeles nya, han hade just köpt dem i butiken. Han var helt ung, knappast tjugu år.

Tomas Weber flydde ensamheten och tankarna och levde icke så, som man bör leva.

Stuckalbumet låg på golvet, uppslaget vid samma ställe som nyss. Ormen ringlade ännu lika fjällig och fet kring samma grönaktigt vita kvinna, och hennes nakenhet lyste.
"Du dåraktige, varför tänker du icke framåt och bereder dig på domens dag, då ingen får ursäkta eller försvara den andre, utan var och en måste själv bära sin bördas tyngd?"
Tomas hörde och hörde likväl icke. Han lutade sig fram över moderns axel och betraktade ett av träsnitten, som föreställde den yttersta dagen.