Moloks leende: roman

INNEHÅLL.
Kap. I. Fåglarna under himlen ha sina nästen, men ... 7
II. Gamla kvarter om natten 17
III. En hunds herre 26
IV. Två världar 37
V. Gentlemän på landet 46
VI. Efter en bättre middag 56
VII. Drivhusblommor 67
VIII. Herr Stråvalls kallelse 77
IX. »En jobbare är det vidrigaste som finns.» (Harriet Wiepe.) 87
X. Det var en gång ... det kunde ha varit ... 98
... XVIII. Moloks offer ... 183
XIX. Colossus ... 193
... XXV. Ugnen och människorna 264
XXVI. Ingrid Wiepe 269 (L57-L87)

Det var sannerligen en lust att se lektor Tedelius draga ut på söndagsmorgnarna mot Blockhusudden eller Ulriksdal med lektorska och sex barn, alla välskapade från topp till tå. Familjen utgjorde en hel liten vandrareförening, som man kände väl till vid Sturegatan, där lektorns haft sin präktiga våning i snart femton år. Man måste ju lägga märke till Tedeliusarna, för det var som en gammal cyniker en gång sagt »en kärnras, värd att lägga på». (L96-L102)

Under denna förutsättning gick ett helt år och ett halvt därtill, vid vars slut Folke och Hervor med stöd av släkt och vänner på ömse sidor alltjämt spanade efter en bostadsvrå till det blivande hemmet. De genomlevde alla våningsletandets besvikelser, stretade uppför nattsvarta baktrappor eller mattbelagda marmortrappor, gingo och funderade på fallfärdiga kåkar, som de sangviniskt sågo förvandlade till små idealhem, räknade med husköp och amorteringar men kunde inte ens rå med de fyra tusen »i avträde och diverse möbler», som annonsen löd om en rätt beboelig trerumslägenhet. (L124-L132)

-- Direktörn skulle inte ligga i en sådan där islandströja utan i tunna silkespyjamas, sade hans husfröken. -- Varför det då, jag kunde ju få spanskan. -- Tvärtom. Det är mycket farligare att ligga i ylle och skämma bort sig, då har man ingen motståndskraft. Man blir så stark av att ha tunt på sig om natten. (L4412-L4419)

Det var sent en kväll i de gamla kvarteren: _Skedbladet_, _Hästmanen_, _Metmasken_, _Änkemannen_ och allt vad de heta. Råttorna gnodde längs Rusthållaregatans snedgångna trottoarer mellan köttbodarna i Kvarntorgets hallar och Pauli kyrkas gravar. En gammal nattuggla strök fram, följd av en vinglig, sluddrande tillbedjare. (L6930-L6934)

Det var sannerligen en lust att se lektor Tedelius draga ut på söndagsmorgnarna mot Blockhusudden eller Ulriksdal med lektorska och sex barn, alla välskapade från topp till tå. Familjen utgjorde en hel liten vandrareförening, som man kände väl till vid Sturegatan, där lektorns haft sin präktiga våning i snart femton år. (L96-L100)

Hon hade en trebent stol i källaren invid den stora ugnen. Där satt hon ibland om nätterna, då värmen inte ville nå in till hennes eget källarrum och vedpinnarna voro slut i hennes lilla spis. Det var bara stora sura träklabbar som eldades i ugnen. När den var het och i brand kunde den sluka allt. ... En förunderlig ved var det som Stråvall köpt. Det fanns nätter då Tilda stod skräck stilla och såg på högen. Det spökade visst i den. ... Och här tyckte hon sig ha samma bilder av krampaktigt förvridna mänskliga ansikten och lemmar som grepo om varandra i hat och vånda. ... Det var, tyckte hon, som levande offer till en avgud ... (L6972-L6999)

Där ute på torget sken solen på heta kullerstenar. Där inne under de mäktiga valven vilade gångna seklers skuggor. ... Ingrid öppnade en liten klaff i träverkets underkant och tog fram ett dokument. Det hade lagts in där av en Wiepe för kanske knappast två decennier sedan. ... När Ingrid lagt tillbaka skriften, såg hon tyst på Folke. -- Ingrid, började han ... -- Nej, Folke. Hon tryckte hans hand hårdt och blev så vit i kinderna. -- Vi skiljas just nu, sade han. Han höll hennes händer i sina, såg henne in i ögonen -- brand mot brand -- och gick utan att vända sig om. Ej ens nu hade de avtalat tid och plats för sitt nästa möte. Men efter det skulle de ju icke heller mera skiljas. (L7153-L7212)